Problemet

(Hämtat från checklistan)

Många av oss upptäckte att vi hade åtskilliga gemensamma karaktärsdrag till
följd av att vi vuxit upp i alkoholiserade eller på annat sätt dysfunktionella hem. Vi
kände oss isolerade och obekväma tillsammans med andra människor, speciellt med
auktoritetsgestalter. För att skydda oss själva blev vi bekräftelsesökare, trots att vi förlorade
våra egna identiteter längs vägen. Vi missuppfattade all personlig kritik som ett hot.
Antingen blev vi själva alkoholister eller hade andra beroendepräglade beteenden, gifte
oss med en eller båda delarna. Annars hittade vi andra tvångspräglade personligheter,
till exempel en arbetsnarkoman, som kunde uppfylla våra sjuka behov av övergivenhet.

Vi levde livet från ett offers perspektiv. Vi föredrog att engagera oss i andra hellre
än i oss själva eftersom vi hade en överutvecklad ansvarskänsla. Vi fick skuldkänslor när
vi stod upp för oss själva istället för att ge efter för andra. Därför blev vi personer som
reagerade snarare än agerade och lät andra ta initiativet. Vi var beroendepersonligheter,
skräckslagna för övergivenhet, villiga att göra nästan vad som helst för att hålla fast
vid en relation, för att slippa att bli känslomässigt övergivna. Vi fortsatte ändå att välja
otrygga relationer eftersom de liknade vår barndoms relation med alkoholiserade eller
dysfunktionella föräldrar.

Dessa symptom på familjesjukdomen alkoholism eller annan dysfunktion gjorde
oss till ”med-offer”, det vill säga vi som utvecklar sjukdomens karaktärsdrag utan att
nödvändigtvis någon gång dricka alkohol. Vi lärde oss att trycka ner våra känslor som
barn och fortsatte att hålla dem begravda som vuxna. Som en följd av detta förväxlade vi
ofta kärlek med medlidande och var benägna att älska människor som vi kunde rädda.
Ännu mer självförgörande var att vi blev beroende av spänning i alla våra angelägenheter
och föredrog konstant oro framför fungerande relationer. Detta är en beskrivning, ingen
anklagelse.