Under uppväxten lärde vi oss att inte prata, inte lita på någon, inte känna något. När vi levde i ett hem med missbruk, var det ingen som lyssnade, det sades till oss att det vi kände var fel. Vi tog hand om andra människor och struntade i oss själva.

På ACA möten bryter vi mot dessa regler. Vi talar om vad som hände då och vad som händer nu. Vi känner de känslor som vi inte fick eller kunde känna då och kommer i kontakt med de känslor vi har nu. Vi inser att allt vi har försökt att åstadkomma, och alla våra erfarenheter är värdefulla delar av oss och har lett oss till en ny början.

När vi börjar tala och kommer i kontakt med våra känslor, så bryter vi de vanor som var livsnödvändiga när vi var barn men som nu har hindrat oss från att leva livet helt och fullt.

De flesta av oss kommer till vårt första möte när vi är väldigt betryckta och i något slags stadium av osörjd sorg.Vi behöver förstå vad som hände med oss som barn. Vi behöver veta att det verkligen var och är ett problem – att vi inte bara reagerat över något vi inbillat oss.

Det första vi gör i ACA är att ifrågasätta det gamla livet. Nästa steg är att nå ut och lära vilka alternativ som finns. Vi kan förvänta oss att vi kommer i kontakt med känslor och erfarenheter som vi förnekat… kanske rädsla, kanske vrede. Kanske finner vi kärlek som vi inte tidigare uttalat. Vi litar på att människorna på mötena respekterar våra känslor och låter det vi säger vara förtroenden. Här kan du känna trygghet att vara den du är. Alla känslor är tillåtna.

På ACA möten diskuterar vi inte, utan vi accepterar utan kommentarer vad andra säger eftersom det är deras sanning. Vi arbetar för att ta ansvar för våra egna känslor, tankar och handlanden istället för att ge råd till andra.

I ACA lär vi oss att leva ett fullt liv under tillfrisknande, som börjar när vi går på möten. Vi upptäcker barnet inom oss. Vi erkänner att detta barn har hållit oss vid liv. Nu behöver det vår omtanke. Vi finner det magiska i detta – ett förundrat barn som lever och växer.